Johan Löfstrand (S) och snabblåneutredningen

Av riksdagens 349 ledamöter är det ett fåtal som är så kända att många svenskar vet vilka det är. De allra flesta genomför sitt jobb i det tysta till den dag de genomför en uppmärksammad utredning eller gör något som får media att sätta rampljuset på dem . Så var det med Johan Löfstrand som fick stor uppmärksamhet i början av 2015 och slutet av 2016.

I början av 2015 beslutade regeringen att en utredning skulle genomföras för att kunna begränsa snabblånens utbredning. Denna låneform lanserades i Sverige år 2006 och har sedan dess fått utstå en hel del kritik. Detta inte minst på grund av de extremt höga effektiva räntor som kreditföretagen tar ut.

Det blev Johan Löfstrand som fick uppdraget och när beslutet tagits publicerade en rad tidningar artiklar om att nya lagförslag var på gång för att stävja snabblåneföretagens utlåning.

Utredningen

Ungefär ett och ett halvt år senare presenterade Johan Löfstrand utredningen som hade titeln ”Stärkt konsumentskydd på marknaden för högkostnadskrediter”. En utredning på ca 450 sidor som presenterar låneformens historia och vilka lagar som idag reglerar marknaden samt förslag på hur dessa lagar skulle kunna förändras.

De viktigaste förslagen som presenterades var i korthet följande:

Tydligare information

Om en högkostnadskredit (lån med minst 30% ränta över referensränta) erbjuds måste tydlig information finnas som märker ut denna kredit som just ”högkostnadskredit”. Utöver det krävs det att det finns information om var man kan inhämta mer information gällande denna sorts krediter (en myndighets hemsida). Kort sagt handlar det om att varna och få låntagaren att tänka till en extra gång.

Räntetak

Räntan på ett lån ska inte få vara högre än 40% utöver den aktuella referensränta. Även om många andra punkter skulle påverka snabblåneföretagen så skulle denna punkt göra störst skillnad i deras utbud. I en presentation av företag som erbjuder snabblån, på finanssidan Sverigekontanter, är det enbart ett enda företag som erbjuder en ränta under 40%.

Kostnadstak

För att undvika att snabblåneföretagen har låg ränta men höga avgifter är förslaget även att ett kostnadstak ska införas. Detta ska då göra att en låntagare aldrig ska behöva betala mer än 100% av lånebeloppet som kostnad för lånet. Om en person lånar 6000kr får alltså det totala beloppet som ska betalas tillbaka inte vara mer än 12.000.

Begränsning för förlängning

Många snabblåneföretag erbjuder sina kunder att förlänga sina lån. Det betyder att man skjuter slutgiltigt amorteringsdatum framför sig. Men det betyder även att stora extrakostnader uppkommer. Genom att begränsa detta till maximalt en gång per lånetillfälle skapas incitament för låntagaren att amortera istället för att skjuta problemet framåt.

Ytterligare kreditprövning

Förr var det möjligt för ett kreditbolag att erbjuda räntefria och kostnadsfria lån utan att en kreditprövning behövde genomföras. Med nya lagen skulle även kreditprövning behöva ske i detta fall.

Kritik

Även om utredningen är grundligt genomförd så finns en del kritik som kan vändas mot den. I alla fall om målet är att hålla nere räntor och minska antalet personer som dras till Kronofogden på grund av obetalda skulder. Det är till och med så att Löfstrand påpekar att de kunde genomfört ett bättre resultat om de hade haft mer tid på sig.

När utredningen publicerats var det ett flertal tidningar som intervjuade honom och till SvD sa han bland annat att varken resurser eller tid fanns för att utreda frågan om ett gemensamt register som låneföretagen skulle kunna utnyttja gemensamt. Det är nämligen mycket vanligt att låntagare har lån hos flera snabblåneföreta utan att företagen vet om detta. Även om ett lån begränsas till att inte kosta mer än 100% av lånesumman så blir den totala låneskulden mycket hög om lån tecknas hos flera olika aktörer.  Han sammanfattar behovet av detta register med:

– Men vi konstaterar att skulle man få en väl fungerande kreditupplysning där man delade information skulle det lösa väldigt många av de problem som finns på marknaden.

En annan kritik som framfördes var att de nya lagarna enbart skulle gälla högkostnadskrediter och inte kreditköp. Därmed skulle räntan fortfarande kunna vara betydligt högre vid avbetalning av varor eller köp med kreditkort.

Ännu en kritik som tidigt kom upp var ett allt för stort fokus på snabblån. Utredningen valde visserligen att kalla det för ”högskostnadskrediter” vilket därmed innefattar alla lån med en högre ränta än 30% över referensräntan. Men samtidigt var det snabblånens historia som man valde att beskriva och snabblånebranschens ställning i dag m.m. I intervjun till SvD sa även Löfstrand att:

  • Det är ett växande problem. Bara förra året hade vi över 60 000 betalningsförelägganden hos Kronofogdemyndigheten som just relaterade till den här typen av snabblån

Men i utredningen framgår det att problemen är minst lika stora i andra låneformer. Enligt den statistik som Finansininspektionen fick ta del av var det i genomsnitt 4% av alla beviljade snabblån som inte betalades tillbaka och sedan resulterade i att låntagaren kom till Kronofogden. Detta jämfördes sedan med ”övriga lån och krediter” där procentsatsen var densamma.

Den kritik som därmed har framförts mot utredningen handlar delvis om att fokus legat så hårt på snabblånen och att Löfstrand fortsätter att ha fokus på detta i sina uttalanden när procentsatsen som dras till Kronofogden på dessa lån ligger i nivå med ett snitt på alla andra lån.

För de flesta inom lånebranschen kommer Johan Löfstrand vara personen som ”stramade åt reglerna kring snabblånen”. För andra kommer han fortfarande vara en okänd riksdagsledamot. I alla fall till den dag han återigen får medial uppmärksamhet.